Men, när dem frågar mig så har jag ingenting att komma med. ? Vem det än är som har frågat... Jag blir blank... Det fanns en person förr som kunde se allt utan att jag ens behövde säga ngt. när personen i fråga fanns där så visste jag precis ALLT...
Ibland känns det som om jag bara borde vända på ALLT! vända helt och hållet... vad det nu än ska betyda.
Vad ska jag göra för att bli klar med allt? för att för en gångs skull få bort allt som gnager(vad är det som gnager!!!)?
Jag är väl inte avundsjuk? Jag menar..- vad finns det att vara avundsjuk på?ÄR jag bitter mot mig själv för att jag kanske inte tog rätt beslut? Blev allt verkligen som jag ville? Blev allt ultimat, blev allt absolut bäst? Eller är det kanske just det, att det finns en känsla någonstans kvar, en fråga, - om det hade vart tvärtom, hade vart ULTIMAT då?
Frågorna är många, dem uppkom nu, jag har inga svar, men den konstiga känslan kvarstår..?varför?
Allt är så jävla bra nu.. När det inte var så här bra så märkte jag inte att det fanns något där, något kvar att undra över?... Men nu när allt är så jävla fucking bra såå vet jag att det finns något jobbigt som börjar krypa fram inifrån...
Men jag har ingen aning om vad, hur, varför... Jag måste få bort detta... hur?
Är det ultimat så som det är nu? är det ultimat att det är helt mys.. är det normalt med denna känsla, när allt nu är så bra... Eller är känslan ett tecken på något? tecken på att det behövs en förändring?
Jag har aldrig vart bra på det där med att allt ska vara bra... jag har mått som bäst när något är fel, när något inte stämmer... Hur hanterar man att allt är bra?
Vad behöver man göra för att bli nöjd?
p.s. zimmerman bikinin är MIN
d.s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar